mu va det dags igen, här ligger jag i sängen med orn i kroppen. Dagen före doppare dagen, operation imorgon. Äntligen, jag har nu lyckats gå två år med olidliga smärtor, blod i avföringen, trött, hängning och allmänt slö i kroppen. Imorgon är det dags att se vad som jag faktikst döljer sig bakom min hårda fasad som väldigt få får lova att se. Jag har nog aldrig riktigt vågat visa vad endometriosen faktikst gör med min kropp. För ibland är inte jag själv redo för att prata om det. Den ställer till med många problem i livet, men man lär sig hantera dem och försöka planera utefter dem. Detta är ett väldigt känsligt ämne och inget som jag tidigare vågat skriva om. Men jag har märkt att saker jag velat ha svar på om sjukdomen har varit svåra att få eller ibland har man kunnat få ett svar fast kanske inte hela sanningen ändån. Jag önskade att det fanns en blogg där ute som man kunde använda som en handbok när allting kör ihopa sig. För dem dagar kommer, ibland oftare än vad man planerat och då är det svärta att förstå vad man ska göra för att underlätta det. Sen är jag medveten om att allting är olika från person till person, men principerna är oftast dem samma. Därför ska jag ta upp bloggen igen och försöka visa upp den riktiga sanningen bakom ett liv med endometrios. Jag kommer inte alltod att skriva om den för det finns dagar som den är en väldigt liten del av mitt liv, och dem dagarna vadderar jag väldigt högt. För dem kommer mer sällan nuförtiden, tyvärr!
Ursäkta för ett rörigt inlägg, känner mig som nybörjare igen och ville att det skulle bli ärligt rakt igenom. Därför går jag inte in och läser och rättar till det, utan ni får läsa precis det som jag tycker och känner just nu.
Tahand om er Amanda